Tick, tack.

Det enda som hörs i hemmet är klockan som tickar i köket. Annars är det tyst, för tyst.
Dammet har börjat bli synligt på golvet och lägenheten längtar efter en städning. Gardinerna hänger stilla och tunga som att ingen varit i närheten av dom på veckor. Saltlagret vid ytterdörren påminner om det kyliga vädret utomhus och att dörrmatta fortfarande saknas till hemmet.

På orgeln står en upplagen notbok på sned och avslöjar att någon försökt spela men glömt bort hur man gör. Ibland smäller det till från någon av lägenheterna bredvid där det är mer aktiviteter på gång.

Pocketboken ligger stängd på bordet, men omslaget pekar uppåt efter en lång stunds läsning där den blivit vikt.

Tick, tack, tick, tack.

Lyssnar man tillräckligt noga och länge låter det ibland som att vissa slag går fortare än andra. Som att den ville säga något till en.



Läsaren av boken lever fortfarande kvar i boken, trots att den varit utläst ett tag nu. Så är det när man lever sig in för mycket. Skönt att fly från verkligheten ibland, men svårt att komma tillbaka. Ibland lite för svårt, så tanken att låna nya böcker känns tung och som ett dåligt val. Bäst att hålla sig till verkligheten hela tiden kanske.

Men frågan är ju vilken verklighet hon vill befinna sig i just nu. Den där allt äntligen ljusnar och man är omringad av vänner och familj, eller den där det är så tomt att det enda som ljuder är klockans tickande...






Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0