Kan ju inte vara sämre än
syster och göra en sammanfattning av året.
Det har varit ett mycket annorlunda år. Började året med att bli gravid. Det har sedan, såklart, genomsyrat hela året.
Jag jobbade på för fullt på jobbet, men började lära mig att lyssna på mig själv och min kropp. Nu när det fanns en till att tänka på så var det bara att stanna hemma när jag var sjuk. Insåg att det finns ingen anledning att slita ut sig i onödan.
I mars blev jag illamående, såpass att jag fick sjukskriva mig en vecka innan jag fick medicin mot det. Den kunde jag sluta med i slutet av juli..
Till påsken kom föräldrarna ner på besök och vi träffade släkt och hade en härlig helg och jag fick höra att magen hade redan börjat synas!
Nu i efterhand när jag vet hur stor den blev så skrattar jag mest åt det. På den där bilden var jag i v 14 och oj vilken mage jag tyckte jag hade fått..
Den blev ju så här stor till sist..
I april for jag och min fantastiske vän Sara till London för att fira hennes 30 års dag. Några intensiva och roliga dagar fick vi där. Då vi turistade och gjorde allt sånt man borde.
Annars handlade tiden mest om den växande magen, den lilla ärtan som började göra sig märkbar både på insidan och utsidan. Vi spelade musik för den, bonkade tillbaka när den sparkade oss och myste för fullt.
Sommaren kom och vi for upp till Umeå några dagar, och jag fortsatte sedan mot mina hemtrakter när maken for tillbaka till jobbet. In i skogen, njuta av tystnaden och umgås med föräldrarna.
Inte alltid som tystnaden rådde upptäckte jag dock då jag en dag satt på dass och lyssnade på tystnaden då jag plötsligt hörde ett välbekant ljud. Glassbilen...
Blev ett gäng turer till sjukhuset också för att hälsa på mormor. Sista gångerna jag fick träffa henne. Sista fotot på oss.
Fantastiska mormor.
I augusti avslutade hon sitt liv här hos oss, men hon finns med oss ändå i hela släkten.
Det märktes tydligt under begravningshelgen då släkten träffades och tömde lägenheten och tog vårt avsked av henne. Alla har en bit mormor i sig.
Till sist var den stora dagen här. Den dagen vi väntat på hela året. September. Natten till den 27e började jag ana att något var på gång. Värkar till och från hela dagen, dock inte regelbundna så vi bara väntade. Sent på kvällen blev de mer regelbundna. Vi gick och la oss och jag låg vaken hela natten, förväntansfull och skräckslagen samtidigt som jag hanterade smärtan. Maken fick sig lite sömn men till sist fick jag väcka honom och vi for efter några timmar till förlossningen och 3,5 timmar senare var vår älskade ängel här.
Vår lilla ärta var en Olivia.
Därefter startade vårt nya liv. Det blev lite berg- och dalbana i början med komplikationer och infektioner. Men hon lyste upp var dag.
I oktober när vi gick med henne på promenad tittade jag ner i vagnen och såg hur hon hade mormors förvånade uttryck som hon brukade ha precis innan hon brukade säga "Nämen oooh". Sekunden efter hade hon format munnen som ett O. Även i henne finns mormor. Trots att de aldrig hann ses.
Nu njuter vi av livet och ser hur hon utvecklas och lär sig nya saker nästan varje dag.
Vi har den gladaste och sötaste lilla prinsessa.
Det nya året kommer bestå av att upptäcka världen med vår dotter, fortsätta vårt liv och njuta av tiden som mammaledig. När ledigheten är slut väntar nya äventyr. Vad det blir får vi se då.
Gott Nytt År!
Jag fick ju ett hematom under förlossningen. Ett blodkärl sprack och bildade en 5 cm stor knöl inom mig.
Smärtan avtog efter några veckor för att några dagar senare komma tillbaka. Till sist blev jag less på att ha så ont att benen ibland nästan viker sig under mig i vissa rörelser och aldrig riktigt kunna slappna av för smärtan finns där ändå. Efter en vecka på smärtstillande fick jag tid för undersökning.
Dessa 5 cm hade krympt till 3 cm. Men läkaren tyckte inte det lät bra att jag hade så ont. Ännu mer smärtstillande och i början på januari blir det dags för återbesök. De vill ju helst skjuta upp åtgärder så de slipper göra nåt då det bara kan bli värre, så jag håller tummar och tår att min knöl minskar ännu mer tills januari.
Börjar bli aningen less att efter nästan 3 månader med Lilltösan hos oss fortfarande ha ont varje dag och känna mig hindrad i att leka och gosa med henne pga smärtan.
Vi har dessutom dragit på oss en ny förkylning, hela familjen. Men den har börjat vända, i alla fall för de äldre. Den lilla har blivit väldigt snuvig igen.
Vintern är dock över här. Det sägs att det ska vara plusgrader och regna till jul. Blir en mycket annorlunda jul för min del. Men jag tar med mig vissa saker för att göra julen mer bekant för min del. Fasters rågkaka på julbordet och hårt tunnbröd till dopp i grytan.
Nu är klockan halv 9, dags att sova med andra ord. Måste passa på om det skulle bli en lång natt..
I veckan fick jag ont i min visdomstand. En natt blev smärtan så stark att jag fick gå upp och ta värktablett. Morgon efter ringde jag och bokade tid hos tandläkaren.
Efter samtalet slutade det nästan att göra ont. Precis som det alltid är när man ska till någon läkare.
Idag var jag där. Svärmor tog dottern på promenad och jag satte mig hos tandläkaren.
Han tittade, röntgade och sa: Vi får nog dra den tanden. Den ligger och trycker på tanden bredvid.
Där ser man.
Ska vi göra det nu frågade han?
Va, oj. Hur lång tid tar det? Ca 30 min sa han. Jamenvisst. Då kör vi tyckte jag.
Spännande för mig som tycker om att gå till tandläkaren. Två sprutor senare började han bända och dra i tanden så det knakade och stod härliga till. Vad roligt tyckte jag. Det känns ju inget. Vips så var tanden ute. Rengöra och fixa och snart sa vi hejdå.
Jag gick raka vägen och tog på mig ytterkläderna och gick och mötte dotter och svärmor. Sen började vi bege oss hemåt. Just ja... Jag glömde betala kom jag på...
Hemma sen ett tag tillbaka. Dottern sover, jag har pratat med tandsköterskan om faktura (mycket billigare än jag räknade med!! Jippie!!) och tagit två värktabletter.
Tandläkarbesöket var roligt. Dra tanden var roligt.
Men aj vad ont det gör nu när bedövningen släpper!!
Dock står jag kvar vid det jag alltid tyckt.
Det är kul att gå till tandläkaren!!
