Främlingar

Lunchtid på coop, då känns det som att jag befinner mig i en idyllisk småstad.

Majoriteten som handlar då är människor som har tid. Vilket också gör att många gärna pratar.
Senaste gångerna jag varit där har jag mött riktigt trevliga främlingar i kassakön. Senast fick jag gå förbi, för att jag bara hade en sak att handla. På vägen fram till kassan så stod vi där och pratade. Personen framför hade lite problem med kortet och kassören han pratade och skämtade och vi alla skrattade och allt kändes så idylliskt. Det är fantastiskt när man tar sig lite extra tid, ler, hälsar eller pratar med någon, främling eller vän, spelar ingen roll, så länge det är någon som ger positiv energi.



Det är fantastiskt vad man kan få höra ibland bara i en kö på coop. Ibland kan personen framför, eller bakom hinna berätta sin livshistoria för en och plötsligt så gör det inte så mycket att kön tar så lång tid. För det blev plötsligt lite mer intressant just där man befinner sig istället för dit man var på väg.



Men det är intressant att se vad som krävs ibland för att främlingar ska börja prata med varandra. Det krävs oftast något extraordinärt som skakar om vardagen lite grann för att man ska öppna munnen och formulera ord till personen bredvid. En eloge till de som tar vara på dagen och pratar ändå. De gör oftast dagen lite mer intressant och rolig.

 

En gång när jag flög hem sa piloten efter att vi landat och han tackat för sig:

Kom ihåg, det kortaste avståndet mellan två personer är ett leende.

Tror ni inte att de flesta gick därifrån med just, ett leende.

 

 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0