Dagen är (nästan) kommen.

Varje morgon, sen 1 oktober, har jag på min cykeltur till jobbet cyklat förbi 4-5 äldre damer som varit ute på morgonpromenad med deras hundar. Jag har vetat om jag varit tidig eller sen till jobbet tack vare dem. De träffas strax före 8 varje morgon på samma plats, hundarna springer lösa och det ser ut som att både damerna och hundarna är bästa vänner. Det har alltid fått mig att le lite när jag mött dessa.

Jag har även mött andra på min väg till jobbet och från jobbet. Ibland så börjar man fundera på om vi kanske ska börja hälsa på varandra nu, så ofta som vi möts. Men nu är det snart slut med detta. En dag till sen får de klara sig utan mig utanför stadion där vi alltid möts.

Det är en dag kvar. Knappt. Idag är det skolavslutning för ettor och tvåor (treorna tog studenten förra veckan), imorgon är lärarna lediga, men jag jobbar tillsammans med några få till. Det blir en dag att lämna igen nycklar, dator och säga hejdå. En kort dag alltså.


Det har varit en rik erfarenhet att arbeta här. Många gånger har det varit riktigt jobbigt och jag har bara velat sticka långt bort. Andra gånger bara väldigt långtråkigt, men jag har haft många stunder av glädje på detta ställe. Det är mycket jag kommer bära med mig från detta ställe, men också mycket som jag gläds över att få lämna bakom mig.

Mina rumskompisar kommer jag sakna, deras dåliga humor, intensiva fotbollssnack, konstiga påhitt och deras omtänksamma sätt att tänka. De har förgyllt mina dagar många gånger. Dem kommer jag länge att berätta historier om.
Som gången då en av dom slog en kullerbytta för att en av de andra fått ett mail...

En dag kvar. 9 månader har gått. Jag tackar för mig och önskar skolan lycka till i framtiden.



 

Nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0