Plötsligt blev det mörkt. Kolsvart. Jag rörde mig ut i korridoren, där var det lika mörkt och kylan hade även hittat in. Vi såg på varandra med höjda ögonbryn. Vad var det som hände?

Människor sprang runt med mobiltelefonerna i högsta högg och försöka hitta en lösning. Svaret kom snart, det är bara att vänta. Ingen visste när det skulle bli ljust igen.

Ytterplagg efter ytterplagg togs på, alla gick omkring och huttrade och muttrade. Det fanns inte mycket att göra nu. Hur länge kunde vi stå ut med att vänta?

Person efter person lämnade byggnaden för att inte förfrysa och varför skulle de vara kvar när det inte fanns något att göra.

Hoppet att även jag skulle få lämna byggnaden infann sig inom mig. Men lika plötsligt som det hade blivit mörkt blev det plötsligt ljus igen. Strömmen var tillbaka och det var bara att fortsätta dagens arbete, precis som vanligt...