Idag tog jag steget. Den 1 juli kommer jag vara arbetslös, i alla fall som det ser ut idag.

Det var en frihetskänsla som föll över mig när jag gick ut från chefens kontor. Nu ska jag vidare. Söka nytt, söka det jag vill och behöver. Huvudet spånar för fullt, jag har en Plan A som jag hoppas på. Annars blir det Plan B, som jag under närmsta tiden ska bearbeta ut till något bra och spännande.


Den där frihetskänslan övergick nyss i skräck. Fri. Jag får göra vad jag vill. Men jag måste jobba för det, jobba hårt. Det är skräckblandad förtjusning. Det är skönt att veta att detta tar slut, det kommer nåt nytt. Jag kan vara rätt så skraj för att göra något nytt, men det är värre när det blir monotont. När dagarna bara rullar på, man går upp för att man måste. Jobbet har man för att få pengar. That's it.

Då är jag hellre arbetslös och gör saker jag trivs med och vill göra.

Nu säger jag dock inte att jag tänker vara arbetslös, för det som är snäppet bättre är ju att jobba med något man vill göra.
Jag ska hitta mig det perfekta Emmajobbet. Kan dröja 10 år, men det kan vara nästa år.

Bryr mig inte, så länge jag har kul på vägen.