- Jag vill att nån bara ska ringa och erbjuda mig ett jobb!! Jag orkar inte leta, jag vill inte ha fler skitjobb och inga kollegor som struntar i mig.

Jag beklagade mig inför min älskade mitt i min svacka. Det kändes bara så tungt. Dagen efter när jag står och sliter i ogräset på kyrkogården ringer en vän till mig.

-Vill du jobba på café den här månaden?

- Jaa, det vill jag!! Men.. jag har ju två veckor kvar på det här jobbet... så det går väl inte...

När samtalet avslutats ringer min älskade och jag berättar för honom om samtalet.

- Men det är ju klart att du ska ta det!! Det är ju sånt du vill göra, du vill väl inte jobba på kyrkogården?!

- Nä, det är sant.. men vaddå, jag jobbar ju här nu.

- Det löser vi sen. Ring och säg att du är intresserad.

Några samtal senare blir jag anställd att ha hand om ett café på en folkhögskola i en månad.
Idag var första dagen. På tre timmar hann jag inte sitta ner eller andas ut, det var full fart från första stund. Tack och lov fick jag hjälp så jag kom igång ordentligt. Efteråt fick jag beröm för mitt sätt att hantera stressen och kaoset på.

Jag tappade några muggar så de gick sönder, genast var flera människor där och hjälpte mig. Jag behövde inte känna mig dålig eller skämmas, som jag hade kunnat få känna på andra platser, vi plockade ihop allt och så var det inget mer med det.

Jag blev erbjuden hjälp hela tiden, folk frågade hur det kändes, och tackade mig för mitt jobb.


Jag blev uppringd och erbjuden jobb, jag fick ett jobb som jag vill ha, jag fick kollegor som bryr sig och hjälper till.

Ofattbart men sant.

Bönesvar kanske?