Här kommer min story från vår stora dag. Då det var en lång dag med MASSVIS med händelser, intryck om människor så minns jag inte allt. Men jag berättar som jag tror att det var...

Jag vaknar tidigt på morgonen den 2 juli, tidigare än planerat... innan väckarklockan såklart. Jag hade tack och lov sovit riktigt gott under natten så jag kände mig utvilad och spänd inför en dag utan dess like.

Syster med make sov hos oss så de vaknade strax efteråt också. Den blivande maken sov hos sin bestman för att enligt tradition inte träffa bruden innan vigseln.. Typ.

Vi gjorde oss i ordning för dagen, frisören - en vän till mig, kom när vi närmade oss slutet på vår frukost och vi satte igång.

Hon jobbade hårt och länge och till sist var resultatet att skåda. Wow sa jag, sjukt häftigt. Vi drog på klänningen, ännu mer wow sa jag. Därefter tillkom min "boll" med tyll och band som var över från klänningssyendet. Coolt sa jag.

Därefter sminkade jag mig själv, med hjälp av instruktioner som jag fått när jag veckan tidigare gått på en provsminkning på makeup store. Frisören som har öga för konst fick fixa ögonskuggan som är det svåraste enligt mig. Nu var jag färdig. En titt i spegeln. WOW!!! Sa jag. Jag ser ju ut som en brud. Som en sån brud som jag vill se ut.

När klänningen skulle sys sa jag till sömmerskorna att jag ville ha en klänning som fick mig att känna mig vacker och cool. Enligt min mening så lyckades de utmärkt! Det verkade även som att de lyckats fånga min personlighet i klänningen också då jag om och om igen under dagen fick höra: Den klänningen är ju så du!

Här någonstans under dagen fick jag mms från min blivande make med bild på honom och på bestmannen som stod på bestmannens balkong i bar överkropp och allmänt oklara med texten: Vår status nu. Då var det 20 minuter kvar tills de skulle komma och hämta upp oss.

Nu skulle man ju kunna tro att jag blev nervös eller stressad. Men icke sa nicke. Jag har lärt mig mycket av den där mannen. Bland annat att inte stressa och oroa (haha, jag är inte färdiglärd än... verkligen inte.) och att mannen är ryysligt snabb.

Jag drog en handduk åt mig och satte mig och åt upp mina plättar som svågern hade stekt åt oss till lunch medan vi tjejer fixade klart mig och systern aka brudtärnan.

När vi var färdiga och dessa 20 minuter hade gått kom de in, mannen med sin bestman. Han såg inte ut som att han ångrade sig. Det gjorde inte jag heller.

Vi tryckte in oss alla i bilen och for iväg. Nu var det korttagning. Svågern var fotograf. Vi åkte runt till lite olika platser och fotade. Jag som trivs äckligt bra framför kameran njöt och hade fantastiskt roligt.

Därefter blev vi avsläppta vid en mack för att vänta på att alla gäster skulle anlända till kyrkan så att vi sedan kunde glida in i smyg med vår fina bil... Vi hade fått med oss mackor och vatten att äta i väntan på andra tider, men dessa vågade jag inte röra. Jag känner mig själv för bra och jag ville inte komma in i kyrkan med en stor fläck på klänningen... Dessutom var jag alldeles för kissnödig för att kunna äta något då...

Till sist fick vi besked att vi kunde komma. Snabbt in på toaletten, och sen in i kyrkan. Ojoj. Nu började det att kännas pirrigt.

Värdparet entrade kyrkan och gjorde succé med "flyginstruktioner" och vi njöt när vi hörde gästerna skratta. Sedan hörde vi plötsligt kyrkklockorna. Gulp. Okej, nu är det dags. Stunden som varenda flicka drömmer om som barn. Stunden vi planerat för på riktigt i ett drygt år, men laddat för i två år. Nu stod vi där. Snart skulle dörrarna öppnas, alla skulle resa sig och se oss. Brudparet. Vi var brudparet. Ack så konstigt det kändes att vara på denna sida av dörrarna, att vara i rampljuset i denna stund. Men ack så bra.

Mannen nöp till i min hand och sa åt mig att sluta skaka. VA?! Jag skakar inte! Jo det gör du.

Från orgeln hördes plötsligt musik. Vaktmästaren öppnade dörrarna och där var dom. Människor från alla olika sammanhang, släktingar, vänner. För vår skull. Wow.

Vi gick in (rusade in om man frågar vissa) och det var så häftigt så vi bara skrattade.

Vi hamnade vid altaret och mannen sa åt mig än en gång att sluta skaka. Hmpf. Varför säger han så när jag inte skakar?!

Musiken tystnade och prästen började prata. Vi sjöng en psalm, bibelord lästes, våra underbara vänner sjöng en sång så fint att ögonen tårades. Vips så skulle ringarna fram. Löften gavs och när mannen sa: Ja, tack åt frågan om han ville älska mig i nöd och lust, kom jag av mig och skrattade till så jag nästan glömde bort vad jag själv skulle säga. Den sista tanken som for genom mitt huvud innan jag sa mig JA var: Du får INTE säga JA på skånska!! Puh, jag klarade mig.

Plötsligt fick vi pussa varandra, oj. Nu är vi visst gifta. Kroppen kändes så avslappnad plötsligt. Som att jag hade skakat massa och sedan slutat. Hmm..

Våra vänner sjöng igen och tillbaka var tårarna i ögonvrån.

Det var den roligaste vigseln jag någonsin varit på. Vi skrattade oss igenom allt kändes det som.

Sen var det dags att lämna kyrkan. Beatles sjöng "Here comes the sun" och det gjorde den också. Denna mulna dag där vi varit tacksamma att vi klarat oss från regn under fotograferingen gav oss plötsligt sol i helt rätt ögonblick. Kramkalas och fotokalas. Nu måste vi gå till bilen, den fina jaguaren (rättelse, det var ingen Jaguar. Det var en Daimler. Jag fick dock höra att det var en jaguar och tyckte att det såg ut som en också. Men lättlurad som man är...) som skulle ta oss till festen.

Vi åkte iväg, och tog en sväng så alla skulle hinna fram till festen. Vi såg hur de mörka molnen hopade sig kring festlokalen och hur solen skren på vägen framför oss. Plötsligt kom en störtskur och lika plötsligt som den kommit var den borta.

Vi fick tecken att komma tillbaka, men kom till avspärrningar. Gasläcka med risk för explosition. Bäst att vända. Vi tog en omväg och var till sist framme hos alla andra. Vi skålade och blev hurrade för, sen kom regnet. Bäst att gå in. Mingel mingel mingel. Var man än gick så blev man stoppad. Folk som drog i klänningen, ville prata och gratulera. Vänner och släkt. Fantastiskt.

Vi fick sitta. Äta mat, lyssna på tal, äta tårta, lyssna på fler tal, mingla. Oj så vi fick skratta och skämmas ibland när det berättades saker man själv förträngt.. men ack så roligt vi hade. Tjofs sa det och kvällen var slut. Dags att säga hejdå och fara till hotellet. VA?! Hur, vad, när? Jahapp. Där var vår dag slut.

Oj, en dag man alltid föreställt sig men aldrig kunnat ana hur den skulle bli. Samtidigt som man alltid vetat att den skulle bli den bästa dagen av de alla.

Dagen då nästan alla ens nära och kära kom för vår skull. För att fira vårt liv tillsammans. Är det inte häftigt så säg.

Tacksam är bara förnamnet.

Efternamnet är Duvander.

Fru Duvander.