Trots att man sover bra och lagom länge om nätterna så känner jag hela dagen hur tröttheten håller ett stadigt tag om mig. Denna vecka är dessutom värre än vanligt. Jag som aldrig brukar hinna somna om på de 9 mintuer jag snoozar på, har somnat om på en gång efter att väckarklockan ringt. Jag går som en zombie på jobbet och orkar knappt något alls. Idag har jag äntligen en hemmakväll, så nu ska jag lägga mig ännu tidigare och hoppas att sömnen kommer snabbare än igår då jag låg två timmar innan den tog tag i mig.

Trots tröttheten har dagen varit till belåtenhet i alla fall. Hade en stund kring lunch då jag skrattade och skämtade övertrött om allt. Efter jobbet mötte jag en kompis och åt langos till middag. Är det festival i stan så gäller det att passa på. Det gjorde vi, två gånger om. Efter langosen blev det friterad banan och glass...

Sen skulle jag bara kolla snabbt om jag kunde hitta en klänning som jag kunde ha på en väns bröllop i september (då den jag tänkt ha sprack i dragkedjan då jag testade den...). Gick in i en affär. Tittade på en skyltdocka. Hämtade samma klänning och vips så var jag nöjd. Mer än nöjd. Jag drömmer om klänningen nu. Skulle vilja leva i den, dag som natt.

Nu ska jag fixa med annat.

Ajdö!

Nu blev jag "med dragen" (inte så svårövertalad) till en kör av en gammal joybells kompis, hon drog även med en till "joybellare". Så vi tre for dit och var riktigt spända för vad vi skulle få uppleva.

Då de hade övervikt på sopraner så beslöt jag mig tillsammans med en av vännerna att testa på att sjunga alt istället. Det är inte det lättaste när man är van att ta de ljusare tonerna och har öronen inställda på att lyssna på sopraner.

Men det är en spännande utmaning och sånt ska jag ju kasta mig in i. Då växer både jag och min hjärna.

När vi lämnade körlokalen kände jag mig lycklig ända in i själen. Huvudvärken som suttit i hela dagen var borta och de spända käkarna var nästan helt avslappnade. Gospel för bara gott med sig.

Ikväll har det varit planering för en barngrupp som jag är ledare för också. Känner mig riktigt laddad för det i höst.

Det är nog den "tidiga höstinspirationen" som är över mig nu. Då man fortfarande har kvar massa energi från sommar och semester. Får hoppas den sträcker sig längre än förra hösten bara...

Men då hade jag ingen kör, det har jag nu. Den kan göra mig inspirerad om och om igen..

Om och om igen...

Var på konsert igår, då fick jag se och lyssna på dessa:

Peter Jöback

Tillsammans med:

Cookies 'n beans

Bara för att man inte bor kvar i Norrbotten ska man väl inte mista fina mattraditioner som:

Surströmming.

Det var gott sa jag och min vän.

Tur hon också hittade hit ner. Då kan vi drömma oss bort tillsammans.

Igår drömde vi om bagarstugor.

Idag levde vi drömmen om surströmming.

Vänner har en förmåga att förgylla tillvaron.

Aldrig fel.

Jag fick mig en tankeställare av en föreläsare. Hon upprepade flera gånger om vikten att tänka: "Vad vill jag göra, inte vad kan jag göra!" Det satte sig hos mig. Det är så jag måste tänka när jag drömmer om att få utlopp för allt roligt i livet som jag inte riktigt känner att jag kan.

Idag fick jag dessutom en fortsättning på det av en kompis som hade hört någon säga: "Det är bättre att göra lite, än att inte ha gjort något alls." Precis så ska jag tänka i mitt fortsatta letande efter allt spännande jag vill göra.

Ta små steg istället för inga alls, eller ett stort steg för att sedan bli ståendes där på ett vinglande ben.

Idag var är lite av en sådan dag, på ett sätt. Jag skulle ringa en vän för att ställa en fråga, det hela slutade med att jag en halvtimme senare mötte upp henne i parken för en joggingtur. Precis som jag behövde men inte riktigt orkade göra. Nu har jag massa ny energi och känner mig duktig.

Därför ska jag nu äntligen unna mig mitt härliga bad som jag längtat efter någon vecka men aldrig riktigt orkat eller hunnit. Nu både orkar jag och hinner.

Detta ska bli en bra höst. Så är det bara. Jag ska ta tag i livet och leva just nu. Roliga saker ska hända och jag ska njuta av varenda minut.

Jag ska sparka mig i baken och kasta mig ut i detta fantastiska äventyr!

(Har en riktigt bra kväll om det inte märks... :))

Nu blir det talbok och bad.

Testa något nytt som du alltid drömt om men aldrig vågat. Misslyckas du har i alla fall hjärnan växt. (Som föreläsaren sa...)

Här kommer min story från vår stora dag. Då det var en lång dag med MASSVIS med händelser, intryck om människor så minns jag inte allt. Men jag berättar som jag tror att det var...

Jag vaknar tidigt på morgonen den 2 juli, tidigare än planerat... innan väckarklockan såklart. Jag hade tack och lov sovit riktigt gott under natten så jag kände mig utvilad och spänd inför en dag utan dess like.

Syster med make sov hos oss så de vaknade strax efteråt också. Den blivande maken sov hos sin bestman för att enligt tradition inte träffa bruden innan vigseln.. Typ.

Vi gjorde oss i ordning för dagen, frisören - en vän till mig, kom när vi närmade oss slutet på vår frukost och vi satte igång.

Hon jobbade hårt och länge och till sist var resultatet att skåda. Wow sa jag, sjukt häftigt. Vi drog på klänningen, ännu mer wow sa jag. Därefter tillkom min "boll" med tyll och band som var över från klänningssyendet. Coolt sa jag.

Därefter sminkade jag mig själv, med hjälp av instruktioner som jag fått när jag veckan tidigare gått på en provsminkning på makeup store. Frisören som har öga för konst fick fixa ögonskuggan som är det svåraste enligt mig. Nu var jag färdig. En titt i spegeln. WOW!!! Sa jag. Jag ser ju ut som en brud. Som en sån brud som jag vill se ut.

När klänningen skulle sys sa jag till sömmerskorna att jag ville ha en klänning som fick mig att känna mig vacker och cool. Enligt min mening så lyckades de utmärkt! Det verkade även som att de lyckats fånga min personlighet i klänningen också då jag om och om igen under dagen fick höra: Den klänningen är ju så du!

Här någonstans under dagen fick jag mms från min blivande make med bild på honom och på bestmannen som stod på bestmannens balkong i bar överkropp och allmänt oklara med texten: Vår status nu. Då var det 20 minuter kvar tills de skulle komma och hämta upp oss.

Nu skulle man ju kunna tro att jag blev nervös eller stressad. Men icke sa nicke. Jag har lärt mig mycket av den där mannen. Bland annat att inte stressa och oroa (haha, jag är inte färdiglärd än... verkligen inte.) och att mannen är ryysligt snabb.

Jag drog en handduk åt mig och satte mig och åt upp mina plättar som svågern hade stekt åt oss till lunch medan vi tjejer fixade klart mig och systern aka brudtärnan.

När vi var färdiga och dessa 20 minuter hade gått kom de in, mannen med sin bestman. Han såg inte ut som att han ångrade sig. Det gjorde inte jag heller.

Vi tryckte in oss alla i bilen och for iväg. Nu var det korttagning. Svågern var fotograf. Vi åkte runt till lite olika platser och fotade. Jag som trivs äckligt bra framför kameran njöt och hade fantastiskt roligt.

Därefter blev vi avsläppta vid en mack för att vänta på att alla gäster skulle anlända till kyrkan så att vi sedan kunde glida in i smyg med vår fina bil... Vi hade fått med oss mackor och vatten att äta i väntan på andra tider, men dessa vågade jag inte röra. Jag känner mig själv för bra och jag ville inte komma in i kyrkan med en stor fläck på klänningen... Dessutom var jag alldeles för kissnödig för att kunna äta något då...

Till sist fick vi besked att vi kunde komma. Snabbt in på toaletten, och sen in i kyrkan. Ojoj. Nu började det att kännas pirrigt.

Värdparet entrade kyrkan och gjorde succé med "flyginstruktioner" och vi njöt när vi hörde gästerna skratta. Sedan hörde vi plötsligt kyrkklockorna. Gulp. Okej, nu är det dags. Stunden som varenda flicka drömmer om som barn. Stunden vi planerat för på riktigt i ett drygt år, men laddat för i två år. Nu stod vi där. Snart skulle dörrarna öppnas, alla skulle resa sig och se oss. Brudparet. Vi var brudparet. Ack så konstigt det kändes att vara på denna sida av dörrarna, att vara i rampljuset i denna stund. Men ack så bra.

Mannen nöp till i min hand och sa åt mig att sluta skaka. VA?! Jag skakar inte! Jo det gör du.

Från orgeln hördes plötsligt musik. Vaktmästaren öppnade dörrarna och där var dom. Människor från alla olika sammanhang, släktingar, vänner. För vår skull. Wow.

Vi gick in (rusade in om man frågar vissa) och det var så häftigt så vi bara skrattade.

Vi hamnade vid altaret och mannen sa åt mig än en gång att sluta skaka. Hmpf. Varför säger han så när jag inte skakar?!

Musiken tystnade och prästen började prata. Vi sjöng en psalm, bibelord lästes, våra underbara vänner sjöng en sång så fint att ögonen tårades. Vips så skulle ringarna fram. Löften gavs och när mannen sa: Ja, tack åt frågan om han ville älska mig i nöd och lust, kom jag av mig och skrattade till så jag nästan glömde bort vad jag själv skulle säga. Den sista tanken som for genom mitt huvud innan jag sa mig JA var: Du får INTE säga JA på skånska!! Puh, jag klarade mig.

Plötsligt fick vi pussa varandra, oj. Nu är vi visst gifta. Kroppen kändes så avslappnad plötsligt. Som att jag hade skakat massa och sedan slutat. Hmm..

Våra vänner sjöng igen och tillbaka var tårarna i ögonvrån.

Det var den roligaste vigseln jag någonsin varit på. Vi skrattade oss igenom allt kändes det som.

Sen var det dags att lämna kyrkan. Beatles sjöng "Here comes the sun" och det gjorde den också. Denna mulna dag där vi varit tacksamma att vi klarat oss från regn under fotograferingen gav oss plötsligt sol i helt rätt ögonblick. Kramkalas och fotokalas. Nu måste vi gå till bilen, den fina jaguaren (rättelse, det var ingen Jaguar. Det var en Daimler. Jag fick dock höra att det var en jaguar och tyckte att det såg ut som en också. Men lättlurad som man är...) som skulle ta oss till festen.

Vi åkte iväg, och tog en sväng så alla skulle hinna fram till festen. Vi såg hur de mörka molnen hopade sig kring festlokalen och hur solen skren på vägen framför oss. Plötsligt kom en störtskur och lika plötsligt som den kommit var den borta.

Vi fick tecken att komma tillbaka, men kom till avspärrningar. Gasläcka med risk för explosition. Bäst att vända. Vi tog en omväg och var till sist framme hos alla andra. Vi skålade och blev hurrade för, sen kom regnet. Bäst att gå in. Mingel mingel mingel. Var man än gick så blev man stoppad. Folk som drog i klänningen, ville prata och gratulera. Vänner och släkt. Fantastiskt.

Vi fick sitta. Äta mat, lyssna på tal, äta tårta, lyssna på fler tal, mingla. Oj så vi fick skratta och skämmas ibland när det berättades saker man själv förträngt.. men ack så roligt vi hade. Tjofs sa det och kvällen var slut. Dags att säga hejdå och fara till hotellet. VA?! Hur, vad, när? Jahapp. Där var vår dag slut.

Oj, en dag man alltid föreställt sig men aldrig kunnat ana hur den skulle bli. Samtidigt som man alltid vetat att den skulle bli den bästa dagen av de alla.

Dagen då nästan alla ens nära och kära kom för vår skull. För att fira vårt liv tillsammans. Är det inte häftigt så säg.

Tacksam är bara förnamnet.

Efternamnet är Duvander.

Fru Duvander.

Det har varit ett långt uppehåll. Min dator sa godnatt och sover fortfarande, mannens dator har en förmåga att vara upptagen när jag behöver den och sommaren har innehållit många spännande äventyr som fått tiden att rinna iväg. Nu har jag dock bytt min gamla trötta dator mot en lite fräschare och piggare dator. Jag säger då bara; Min pappa är jättesnäll, så det så!!!

Men nu är verkligheten tillbaka. Idag var första arbetsdagen efter en 6 veckor lång och härlig semester.

Det kändes dock ändå helt okej att vara tillbaka på jobbet trots allt. Mest på grund av alla trevliga hälsningar man fick, kramar från kollegor och glada hejrop från folk man inte sett på länge. Hamnade även i rampljuset en kort stund mitt under tiofikat, då det plingades i glas och ett fyrfaldigt hurrande utbröt för mig och min makes bröllop tidigare i sommar. (Det kommer att dyka upp ett bröllopsinlägg senare,  även en berättelse från bröllopsresan)

Sista helgen innan verkligheten drog igång spenderades i huvudstaden. Tillsammans med hela tjocka släkten på mors sida.

Jag är en av dessa människor att vara välsignad med en väldigt rolig och trevlig släkt på båda föräldrarnas sida. En sån släkt som gör att man ser fram emot att träffa dem. Så var det även denna gång. Nu skulle jag dessutom få träffa många människor som jag inte sett på flera år.

Det blev en trevlig helg, lördagens släktträff blev mycket lyckad och mor min tillsammans med syskon och kusiner kan känna sig stolta över att än en gång ordnat en hejdundrande träff.

Maken fick följa med också för att få träffa ännu fler släktingar som han aldrig träffat och få se vad han gift sig in i. Det blev inte vilken dag som helst för honom när han går och vinner det fantastiska priset som "Årets Ljunglöfare". Snacka om att kasta sig in i släkten.

Hans kommentar när han kom hem var: "Nu kan jag ju typ mer om din släkt än min egna."

Jag väljer att avsluta detta inlägg här. Det kommer inte bli lika lång väntan som det varit sen det senaste inlägget. Bilder, berättelser och annat skoj kommer att ramla in här lite nu och då, så håll utkik.

Snart ses vi.