Storhetstiden är över. Nästan.

Vaknade i måndags och kände mig relativt pigg för att vakna av väckarklockan kl 6.20.
Förkylningen som växt i mig under helgen kändes nu som att den haft sin storhetstid och nu började dra sig tillbaka. Dagen fortsatte på detta sätt, men på eftermiddagen slog den tillbaka i en sista stor strid innan alvedonen tvingade den tillbaka.
Dagarna har fortsatt så, förkylningen är på väg att försvinna helt bakom horisonten, men landet är platt så än så kan jag se den. Eller, snarare känna den.. i näsan. Den kittlar mig väldigt mycket, så jag försöker att nysa ut den.
Undviker det dock på jobbet. Mindre trevligt för kunderna att få en nynyst smörgås, så då håller jag igen.. Men ack så skönt det är att nysa.

Förra veckan så hade jag torsdag redan på tisdagen. Denna vecka har jag hunnit i fatt tiden lite grann.. Idag, onsdag, har jag torsdag. Så det är lite förvirrat i huvudet nu.

Har denna vecka haft ilningar i ryggraden. Kanske från jobbet, kanske från soffan. Jag försöker röra och sträcka på ryggen så att det ska bli bättre. Vilket det nog blir en vacker dag.


Huset är nystädat och om två dagar kommer den underbara fästmannen hem.

Nu ska jag luta ryggen tillbaka så den får vila lite, och se på tv en stund.


Godafton.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0