Nervöst men tryggt.


Ju närmare jag kom skolan desto mer nervös blev jag. Inte nervös för något jag skulle göra, utan nervös för vad som skulle möta mig när jag kom fram.

Det visade sig vara befogat. I alla fall befogat ur min synvinkel. Jag såg minst 20 st poliser, ungefär lika många polisminibussar, ett gäng vanliga polisbilar och några pikébussar. Har aldrig känt mig så trygg och samtidigt så förskräckt på en och samma gång.

Poliser gör mig nervös. Jag vet att de är bra, men jag blir ändå nervös. Möter jag en polisbil när jag är ute och kör, greppar jag ett hårt tag om ratten, tio i två, rak i ryggen, tittar överallt, rakt fram, backspegeln, sidospeglarna och drar åt bältet extra hårt.

När jag möter dem gåendes, sträcker jag på ryggen, försöker se så oskyldig och snäll ut som möjligt och går en omväg om det är möjligt för att inte behöva gå för nära och riskera störa dem.

Nu cyklade jag och då, tackade jag mig själv att hjälmen fanns på huvudet, ordentligt fastspänd, och försöker även här se så oskyldig ut som möjligt, samt hoppas med allt jag har att det inte är för mörkt ute så jag borde ha lysen, och går igenom cykeln i huvudet, är den laglig, har jag allt på den som behövs?

Men även denna gång klarade jag mig förbi dem och jag kunde trippa in på skolan och andas ut.

Berättade för mina arbetskollegor (som jag delar rum med) att dessa poliser jag såg på skolområdet var fler än vad jag sett sammanlagt under mina år i Norrbotten.

De skrattade gott åt mig och berättade sedan vidare för andra kollegor hur jag kommit in likblek i rummet och berättat skärrat för dem om detta.

Dagen till ära var arbetsrummet fullt, alla var där, och alla verkade vara på spännande flumhumör. Så en hel del skratt blev det. Jag blev snart lugn och glömde bort uppståndelsen utomhus. Men allt eftersom tiden gick och lunch närmade sig med stormsteg så kom nervositeten sakta krypandes tillbaka. Jag hade en strapats kvar. Att gå runt skolan till fritidsgården. Gå förbi alla bilarna, och kanske ett gäng poliser.

Till sist var det dags att bita i det sura äpplet så jag gick. Sakta men säkert. Försökte se oskyldig ut, och kämpade med att utstråla: Jag jobbar här, jag ska bara gå till fritidsgården och öppna. Ingen fara!
Vet dock inte hur bra jag lyckades med det, såg nog mer rädd ut när jag insåg att jag måste gå förbi pikébussen, och då gå riktigt nära den. Hade jag vart ett barn hade jag sträckt ut handen och tagit i den, bara för att kunna skryta med det sen.

Ingen la i alla fall särskilt stor uppmärksamhet på mig, så jag kunde lugnt ta mig ner i gården och öppna. Det blev en rolig stund där nere. Jag var pigg och på bra humör. Eleverna var snälla och skötte sig rätt bra, dessutom kom det några nya dit!

Eftermiddagen gick snabbt förbi mig, plötsligt var det dags att packa ihop och fara hem. Oj, är det så här en dag kan vara när allt flyter på bra, var min tanke. Fantastiskt!


Nu laddar jag för körövning, vilket även betyder att jag måste cykla förbi poliserna en gång till.
Tänk, när denna vecka är slut kanske jag inte är rädd längre för dem. De kanske har blivit en del av min vardag då.
Det hade jag aldrig kunnat tro!

Vill bara avsluta nu med att säga en sista sak. Det är måndag, jag ska på körövning. Vad blir det för mat?
Finns bara en sak att välja på.

Plättar!

Jag älskar plättar! Det är en av mina favoriträtter! Jag skulle kunna säga att min favoriträtt är oxfilé och potatisgratäng, eller kanske sjötunga som jag jämt sa när jag var liten, men, tänk.. hur ofta skulle man kunna äta det utan att bli less.

Varje måndag i flera år stektes det plättar till middag, det åts och sedan bar det av till måndagsaktivteterna. Så många jag ätit genom åren och ändå njuter jag så när jag får sätta mig ner och äta dessa fantastiska, runda, platta godbitar.





Kommentarer
Lisa

det där är pannkakor emma.... plättar är små... =)

2009-03-03 @ 07:19:48
P

NEJ Lisa! Det är DEFINITIVT PLÄTTAR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!



Så det så!



Kram P

2009-03-04 @ 12:48:36
S

Plättar, helt klart!

2009-03-04 @ 20:22:21
t

Mmmm! Åt själv pankisar både igår och idag! :D

2009-03-10 @ 18:15:28
URL: http://sevendaystova.blogg.se/


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0