Det började när jag cyklade till jobbet i morse. Dagen hade börjat rätt bra kände jag, lite piggare än tidigare i veckan och redo för en ny dag.

Jag hade inte hunnit lång bit innan jag hör ett välbekant ljud. Därefter slås jag av doften. Nyklippt gräs. Vrider på huvudet och ser åkergräsklipparen och dess chaufför. Jag ler för mig själv och inser att det är april. Det är verkligen ett långt land, förstår jag senare när jag hör att de skrapat bilrutorna i morse i Umeå.

Dagen fortlöper, jag fryser inte så mycket som jag brukar, dagen rullar på rätt fort och jag pysslar på med mitt. Glad större delen av dagen, blir bara lite less på några ögontjänare som tydligen inte känner att de behöver lyssna på vad jag säger.

När jag lämnar jobbet för dagen känner jag regndroppar som faller från skyn. Ett väldigt lätt regn, och jag andas in och känner doften av sommarregn. Det är dessutom varmt ute vilket späder på känslan.

Cyklar längs en stig för att ta mig till cykelbanan, plötsligt måste jag tvärbromsa. Framför mig är en liten flock med småfåglar i samma färg som den torkade jorden, så lik färg att det var knappt att de syntes.


Nu ska jag städa, äta och fixa. Imorgon kommer en Örebrokompis på besök, hon ska vara här hela helgen. Blir trevligt, jag ska agera guide och visa mitt Malmö.


Underbara vår!

Detta är en hyllning till ett väldigt speciellt plagg. Ett plagg jag tyvärr (eller med glädje...) inte använder längre, men ständigt gör mig lycklig av att bara se. ett plagg som är både bekvämt och obekvämt att bära.

Vilket är detta fantastiska plagg kan man då undra. Jo det är inget mindre än KNICKERS (som fotbollsspelare använder, inte underkläder som jag upptäckte hade samma namn.)

Vad?

Jo. För dig som inte vet så klicka HÄR och ta bort skydden som finns på knän och höfter. Det använde jag mycket under min "fotbollskarriär". Fåfängan i mig gjorde att jag ofta kände mig väldigt fånig med dem på (de är inte snygga!), men det fanns ändå en viss lyckokänsla som väcktes inom mig när jag tog på mig dessa underverk.

De skyddade bra mot kyla och uppskrapade ben, och jag kände mig som en äkta fotbollsspelare med dessa byxor på.

När jag sedan blev målvakt och började använda såna knickers som finns på bild i länken ovan, med vaderade skydd så kände jag mig mindre fånig eftersom jag hade en annan uppgift då de verkligen kom till bra användning.


Såg en kille cykla förbi mig en dag för någon vecka sen, han hade knickers. Lyckoruset skakade om mig och jag log för mig själv en bra stund efteråt.

Det är ett fantastiskt fult plagg men otroligt underbart!!

Mer knickers till folket... :)

Påsken är förbi. Jag var uppe i Umeå och vände. Skåningarna hade svårt att tänka sig att det fortfarande fanns snö kvar. Blev väl en förstärkning av deras Antarktisbild av norrland.


Snö fanns det, och gott om det dessutom till min glädje. Så det blev några turer ut i snö och skog. Fick åka icakasse också i en backe. Så jag hann njuta ett tag av vårvintern. Var bara solen som saknades.

              

         

Blev en del wiispelandes även under detta besök. Så pass att jag fortfarande har träningsvärk i ryggen från boxningen.

Hann även med att träffa lite folk också. Släkt och en vän. Alltid lika trevligt.



Nu är jag i alla fall tillbaka i Skåne och här gassar solen, är bara lite småkalla vindar, annars känns det nästan som sommar. Tycker jag. Det är vår sägs det, men för min del känns det mer som försommar. Allt är så nytt, löven börjar komma på träden, dofterna slår en plötsligt efter en lång (ja, kanske inte så lång när jag tillbringat vintern här nere) kall doftlös säsong och man känner hur glädjen sprids i kroppen när man inser att sommaren snart är här.

Idag tog jag steget. Den 1 juli kommer jag vara arbetslös, i alla fall som det ser ut idag.

Det var en frihetskänsla som föll över mig när jag gick ut från chefens kontor. Nu ska jag vidare. Söka nytt, söka det jag vill och behöver. Huvudet spånar för fullt, jag har en Plan A som jag hoppas på. Annars blir det Plan B, som jag under närmsta tiden ska bearbeta ut till något bra och spännande.


Den där frihetskänslan övergick nyss i skräck. Fri. Jag får göra vad jag vill. Men jag måste jobba för det, jobba hårt. Det är skräckblandad förtjusning. Det är skönt att veta att detta tar slut, det kommer nåt nytt. Jag kan vara rätt så skraj för att göra något nytt, men det är värre när det blir monotont. När dagarna bara rullar på, man går upp för att man måste. Jobbet har man för att få pengar. That's it.

Då är jag hellre arbetslös och gör saker jag trivs med och vill göra.

Nu säger jag dock inte att jag tänker vara arbetslös, för det som är snäppet bättre är ju att jobba med något man vill göra.
Jag ska hitta mig det perfekta Emmajobbet. Kan dröja 10 år, men det kan vara nästa år.

Bryr mig inte, så länge jag har kul på vägen.

Helgen började med sol, lämnade jobbet igår eftermiddag och fick se den underbara solen. Tog en promenad till stan och köpte vårjacka och njöt av solen.

Vaknade i morse av solen. Gick ut och tog lite kort och satte mig sedan i en av alla parkerna som finns och njöt av värmen som var obeskrivlig. Som damen bredvid mig på bänken sa: Vad sysslar vi med egentligen, hur kan vi klaga på att det är för varmt?!

Kan inget annat än att hålla med. Jag fortsatte dagen med att njuta av att svetten rann längs ryggen när jag gick där i solen. Nu har jag frysit i flera månader, nu passar det perfekt med sol.


När jag satt där på min parkbänk fick jag plötsligt musikunderhållning.



14 grader i skuggan, klarblå himmel, kan verkligen stämma in i Tomas Ledins sång "sommaren är kort".
 Inte ett moln så långt ögat kan nå.. Det enda man ser istället är glada människor, uppknäppta jackor, träd som börjar få löv och massa blommor i gräset.


Köpte mig en glass på hemvägen och njöt av att få känna hur den blev mjukare och mjukare av solens strålar.


Det enda som saknas mig nu är vårskivan. Den ultimata vårdagen innehåller detta jag just berättat, men även Eric Gadds skiva "The right way". Det är vår för mig! Men problemet är ju att jag äger inte den skivan. Förra året fick jag ingen chans att lyssna på den, så i år måste det bli ändring på det. Får leta reda på en musikaffär som har den.

Så för att väga upp det lite så har jag slagit på en annan skiva som är kanske snäppet mer sommar än vår, men bra ändå. Pojkband från 90-talet. Consoul.

Det är vår igen, och om en vecka är jag i Umeå, i snön...  svårt att föreställa sig hur det kan vara så olika. Men det ska bli härligt med äkta vårvinter.

Badade fötterna i havet idag. Det var dags nu tyckte jag. Kallt, men skönt var det! Satt en stund och tittade ut över havet, börjar bli varmare nu så man fryser inte ihjäl av att sitta där. Såg ett äldre par som tog sig ett dopp i det blå också.

När jag gick tillbaka gick jag en ny väg som ledde förbi slott efter slott. Om jag inte minns fel så är ett av dessa "slott" Zlatans hus. Sjukt stora villor, med kameror som höll koll på grindarna och murarna. Man kände sig nästan som en brottsling bara att gå förbi och titta på villorna.

Stannade en stund och gungade i en lekpark här i närheten. Åh, som jag längtat efter en gunga.

Denna promenad var mitt sätt att försöka muntra upp mig efter dagens arbete. Eftermiddagen var inte den bästa. Denna vecka och veckan efter påsk hjälper jag till på lektioner hela veckorna i klasser då läraren har muntligt nationellt prov med två elever åt gången. Jag har alltså hand om resten av klassen. De får uppgifter när lektionen börjar och ska sedan jobba med det resten av lektionen. Början av lektionen går oftast rätt bra. Efter rasten går det utför, istället för att turas om med msn, spel och uppgift, så blir det bara spel och msn. Säga åt dom? Ja, det gör jag från att lektionen börjar. Kasta ut dom? Äh, de lyssnar inte på det örat.

När det nalkades för eftermiddagsrasten kom läraren tillbaka och frågade hur det gått. Stökigt, skrikit och stojigt. Men det var jag beredd på, dessutom var det ju före rasten, så de hade ändå lite respekt för när jag sa åt dem och de jobbade ju faktiskt lite. Sedan kom lärarens andra fråga. Den som visade mig vars ribban låg. "De har inte kastat några stolar va?"

Jaha.

Efter rasten blev det ännu stökigare. När jag bad dem arbeta och sluta spela bad de mig vara tyst och sluta störa dem när de spelade.

Sen kom stolen. Den kastades aldrig, jag skrek innan. Han hade kanske inte ens tänkt kasta den, men den lyftes ovanför huvudet så det är ju klart att man blir orolig.


Var nästan skakig när jag lämnade klassrummet för dagen, skakig för att jag var så slut. Det är ansträngande att vara i klassrum en hel dag. Jag är imponerad över hur lärarna orkar.

Min promenad som jag tog för att bli på bättre humör och lite piggare hjälpte väl till att samla tankarna lite, men jag satsar på chokladen bredvid mig nu. Den får göra resten av jobbet.

Lägger upp några bilder från min söndagspromenad.