Hade en riktigt bra dag idag på jobbet. Var med på lektion hela förmiddagen, alltid lika spännande att se hur de sköter sig denna gång. Pratade med massa lärare idag också, vilket var skönt. Det kändes som att det mesta gick framåt idag. Så jag gick hem leendes och laddade upp för fortsättningen av dagen. Gick hem och åt och tog bussen till centralen. Satte mig på tåget till Lund där jag hoppade av och snurrade runt ett tag och frågade lite olika personer om vägbeskrivning. Till sist hittade jag rätt, plötsligt stod jag under biografen Kino. Gick in och köpte min biljett och satte mig sedan och väntade.

Till sist öppnades dörrarna och jag var först in i den lilla salongen med rosa, väldigt slitna stolar och väntade sedan med spänning.

Ibland kan tiden nästan stå still känns det som, man vill bara att den ska snurra lite fortare för att sedan stanna när allt är som bäst.

Men som man brukar säga, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Filmen började rulla.
Jag satt där i biosalongen i Lund, med ett 20 tal andra människor och såg på trädälskaren, som min storkusin gjort.

Plötsligt kunde jag förstå hur de som var på den allra första bion någonsin kände när de satt där i stolarna och såg filmen rulla förbi deras ögon. Man förstår inte riktigt hur det funkar, människorna på filmduken är så verkliga, platserna känns så nära, men man når det inte.

Det var en sån konstig känsla att sitta där. Se alla så otroligt välbekanta platser hemifrån, se släktingar och andra människor som man vet vilka dem är. Jag ser ju dem så tydligt, hör dem prata, de är ju så nära mig och det känns nästan som att jag är där men så inser jag att jag sitter i en biosalong i Lund, ca 160 mil från hemma, där filmen är inspelad, runt omkring mig sitter massa okända människor.

Jag skrattar när jag ser och hör allt välbekant som jag kan leva mig in i så mycket, och skrattar även med resten av publiken åt de roliga kommentarer och annat roligt som förekommer här och var i filmen. Men jag sitter också med gråten i halsen filmen igenom. Jag längtar dit till dessa platser, vill bara tillbaka men inser att jag inte skulle kunna bo där. Jag blir förvirrad, glad och ledsen.

När filmen är slut och det är dags att gå ut ur salongen sitter alla kvar, inte länge, men ändå så att jag känner att den måste ha tagit tag om alla på något sätt. Jag går därifrån, lämnar Lund (fick fråga om vägbeskrivning även tillbaka till station, gick visst åt heelt fel håll till att börja med) mållös och lättad för att jag var själv denna kväll. Fick tid att landa lite innan det var dags att återvända till verkligheten.

Nu är det nog dags för att se film. Imorgon flyttar vi till lägenheten!

Jag älskade filmen, men är väl medveten om att jag är ytterst partisk. men jag tror ändå att den är bra och väl värd att se, så:

Gå och se trädälskaren!