Boden.

Hur mycket jag än flyttar, hur många vänner jag än skaffar mig på olika platser i världen, hur länge jag än bor i en ny stad spelar ingen roll. Boden kommer ändå vara Hemma. Det är där jag växte upp, det var den staden som formade mig till den jag är. Självklart har jag förändrats sen tiden jag bodde där, men i grund och botten kommer jag alltid vara "BodenEmma". Jag försvarar staden med mitt liv nästan om någon skulle komma med kritiserande ord, men jag förbehåller mig rätten att själv uttrycka mitt missnöje med hur vissa saker är eller var då jag bodde där. Det tar jag som min rätt som Bodensare.


De gånger jag får hemlängtan så är det Boden som är i fokus för dessa känslor. Jag minns hur det var förr, jag ser de välbekanta gatorna för mitt inre och längtar efter att få gå där och känna lugnet och tryggheten i att veta precis hur vägar och platser ser ut. Inte behöva fundera hur man ska fara för att ta sig från plats A till plats B. Jag får slå på autopiloten i huvudet och bara hänga med. (Just detta som gör att jag ibland kan bli så urbota less på staden.)


Men på grund av att jag flyttat runt en del mellan olika platser och städer så är Boden inte den enda stad jag kan sakna. Men då skulle jag vilja benämna den saknaden med ett annat ord, för hemlängtan är det inte. Då är det bara en längtan, eller saknad efter det jag var med om under tiderna på dessa ställen.


Saknaden är en saknad efter en gången tid, vänner jag umgicks med och upplevelser jag gjorde, men även staden i sig, platserna är en del i alla upplevelser och alla minnen jag har från min hemstad.


Hösten är en sådan årstid som gör att jag minns gamla tider och får min hemlängtan efter Boden. Jag saknar den norrbottniska hösten, trots att jag var dag fascineras av hösten här i Skåne och faktiskt tycker om den på sitt sätt. Det är en ny upplevelse att kunna sitta ute på balkongen utan varken jacka eller långärmad tröja och njuta av den värmande solen mitt i oktober.


Det blir ett spännande år med andra årstider än vad jag är van vid, annan miljö och kultur. Ett annat slags liv, jag hoppas jag snart ska kunna hitta min plats i denna stad så att jag kan känna att jag trivs och kan ta tillvara på detta äventyr.

Medan allt detta snurrar på runt omkring mig kommer tankarna, saknaden och kärleken till min barndomsstad göra sig påminda i en förskönad version och jag drömmer tillbaka till en tid som var och kan sedan återgå till att njuta av en tid som är.



Kommentarer
P

Du har tur du som fått växa upp dina 19 första år på en och samma plats. Det fick inte jag göra:-(

2 år i Harads, 4 år i Vapelnäs, 5 år i Robertsfors, 5 år i Harads, sen flyttade MoP till Lycksele, där jag var och hälsade på på helgerna och sommaren (ungefär som för dig nu och Umeå). Fast å andra sidan om de inte flyttat till Lycksele hade du inte funnits och det hade varit trist. Det var ju där jag träffade Ulla:-)

Men det är skönt att du bara minns de ljusa stunderna i Boden. Det gör både Ulla och jag ibland (mest Ulla).

Kram

P

2008-10-14 @ 22:11:19
den bästa=)

emma, jag kommer ju snart (förhoppningsvis) ner och tar hand om dig;) då får vi sakna norrland tillsammans!!!!!

2008-10-15 @ 18:05:27


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Superwoman

Superwomans resa genom livet.

RSS 2.0